Morphene

Igår var vi på samtal och det gick jättebra - till slut.
Jag mådde dåligt på alla sätt, men när vi kom in och fick vänta i korridoren utanför där vi skulle pr med läkaren, var det såå nära att jag gick/sprang därifrån. I ett rum brevid var det ngn som antingen födde barn el blev torterad och jag fick panik. Dom ljuden ville jag INTE höra. Men min älskling har en otrolig förmåga att kunna trösta o stötta, så vi stannade. Vi kom tillslut in till läkaren, som förövrigt var svensk/norsk/finsk? el ngt liknande. Han var iaf väldigt trevlig och lätt att pr med. Det var inte alls skrämmande och jag kommer ihåg hela samtalet (nästan). *ler*
Ett oväntat ul blev det oxå, det var vi inte beredda på, men det är ju alltid underbart att se bebis. En helt normalstor bebis var det, fixerad o allt. OCH sen fick vi reda på att det är en h*n oxå
Det känns lite konstigt att plötsligt veta eftersom jag inte har haft ngn aning alls. Med M så "visste" jag ju, men nu har jag inte haft ngn sån känsla öht.
Höll på att svimma när jag låg där oxå. Jag kan inte ligga för länge på rygg, knappt alls faktiskt, så efter en stund började jag svettas kopiöst, rummet snurrade och både P och läkaren lät som humlor när dom pratade, men då var det klart o jag kunde sätta mig upp igen och då blev det bättre efter en liten stund. Detta vågade jag inte tala om för läkaren heller. Även om han var snäll så vet man aldrig, han kanske hade tvingat mig att stanna om han trodde att det var ngt fel på mig. För läkare är lömska typer..

Meen, allt gick ju bra och min oro är, konstigt nog, nästan helt borta. Kanske är det bara lugnet före stormen, jag har ju fortfarande tid att bli stressad/orolig/livrädd igen, men jag tror inte det. Läkaren sade att jag har alla förutsättningar för att det skall bli en jättebra förlossning, och jag tror honom faktiskt. Man vet ju aldrig, men just nu känner jag mig iaf helt lugn .