Morphene

L ringde igår och sa att M hade fått prickar, såg ut som utslag el ngt. Kunde ju vara vad som helst så vi väntade ngr timmar för att se om dom försvann. Ett par timmar senare ringer han igen och sa att prickarna var kvar, men tyckte att det såg lite bättre ut. Han tyckte inte att sjukhus behövdes - men det tyckte jag. Prickar bör kollas upp spec eftersom hon har varit sjuk och haft hög feber. Så efter mkt tjat (jag) och sura miner (han), gick vi till slut till sjukhuset och träffade, för en gångs skull, en trevlig läkare. Han tittade på prickarna, lyste i halsen och sa att det var SCHARLAKANSFEBER.
Och jag dog en stund!
 Läkaren sa att hon hade "smultrontunga" och frågade om hon ville ha tabletter eller flytande. Hon svarade själv tabletter och läkaren tyckte att det var ett jättebra val. *ler*
Så tabletter blev det, och läkaren sa att efter ett par dgr så smittar hon inte längre.
Sjukhusbesöket gick fort och M o L åkte hem och jag gick hem och läste på om scharlakansfeber.

Det visade sig att det inte var en så farlig sjukdom som jag trodde. Ehm.. Jag trodde att det var en livshotande sjukdom med (i princip) garanterad dödlig utgång.. Så var det inte. *pustar ut*
Men bara namnet Scharlakansfeber låter ju skitläskigt!!

Fast M tog det helt lugnt, så hon verkar iaf inte ha fått sin mammas nerver... (som tur är)
Sen är det ju lite spännande med tabletter oxå, även om hon tyckte att dom smakade bläää...
Haha.. mammas älskade lilla ängel <3