Morphene

Nu är hon äntligen här. Våran älskade bebis. Men det tog lite tid. Bf + 13, och då hade vi fått tid för igångsättning..

Hade  värkar på torsdagen. Inte så mkt el onda, hade mkt förvärkar, så utgick ifrån att det var såna. Blev ondare under natten till fredag och vaknade hela tiden av att det gjorde ont. Gjorde oss iaf iordning på fredag morgon och åkte in till förlossningen. Hade då tid kl 9.00 för igångsättning. När vi kom dit blev det ctg, undersökning, urinprov + bt , och det konstaterades att jag hade egna värkar och öppen 3 cm. Bm sade även att dom skulle "ta vattnet" om det inte gick spontant. Sen blev vi flyttade till ett annat rum (förlossningsrummet), och då var det bara att vänta. Värkarna blev lite kraftigare, men ändå inte så farliga, och tiden gick ändå rätt så fort. Vi hade en bm som kom och tittade till oss ibland. Vi var även ute och gick lite (för att hämta saker i bilen).  Efter ett tag kom läkaren och skulle kolla och då var det dags för ctg o undersökning igen - öppen 5 cm.  Då tog bm vattnet oxå.  Sen var jag uppe o gick lite igen. Lite senare var det dags för undersökning igen och då (eftersom läkaren inte var helt nöjd med ctg), satte dom på *** (minns inte vad det hette), på bebis huvud, så att dom hade superkoll hela tiden. Oroande såklart, men ändå skönt att det gick att se hur hon mådde hela tiden. Sen var det upp o gå igen. Gick iofs inte så långt då - till toa o tillbax (ca 2m)...  Orkade inte gå så mkt längre. Värkarna blev kraftigare men inte tillräckligt, så det bestämdes att jag skulle få värkstimulerande dropp. Alltså NÅL I HANDEN!!! Jä****  vad ont det gjorde. Och det gjorde ont att den satt där oxå. Svårt att röra sig blev det  oxå, men när jag skulle på toa var det nära att jag gav upp. Värkarna blev ju starkare o starkare men på toa skulle jag :s
När jag kom tillbax från toan efter mkt om och men, så höjde dom droppet. Fick genast hysteriska värkar och PANIK. Jag glömde tom bort nålen i handen. Men kunde inte göra så mkt.( Fast i slangar o sladdar och halvt förlamad av smärta). Kände strax efter att det var dags att krysta. Väntade ut nästa värk och fick skynda mig i sängen före nästa värk kom. Då kom iaf krystvärkarna och PANIK igen.  Men inte heller här kunde jag göra så mkt och det var nog tur kanske... Det var ju kroppen som jobbade, så det var mest att försöka hänga med. Blev riktigt förbannad när bm sa att jag inte skulle krysta. WTF?? Det var ju lätt för henne att säga. Där tänkte jag måånga onda tankar om henne iaf. Det var nog tur att jag inte kunde prata just då  ;-)
Hon sade det ju för att jag inte skulle spricka, men på slutet ngnstans så tänkte jag iaf att jag ger f*n i om jag spricker - bara bebis kommer ut nuuuu. Men när hon gjorde det blev jag lite förvånad och förstod knappt var hon kom ifrån. Skum känsla av overklighet. Och naturligtvis lättnad och tacksamhet. Helt tills bm sade att moderkakan skulle ut. NEJ, vill inte.. Inte alls faktiskt. Kunde knappt koncentrera mig på bebis. Skräcken över att behöva krysta igen tog lixom över. Fast det gick oxå väldigt bra, behövde knappt ta i alls och det gjorde inte ont.

7 minuters krystvärkar och sprack gjorde jag inte heller, och att bm tog på sig läppstift mitt i allt, för att välkomna barnet, var faktiskt väldigt gulligt (kan jag erkänna nu efteråt). Så det var faktiskt en snabb och bra förlossning. Men det blev väldigt intensivt på slutet och det var väl därför jag fick panik antar jag. Att smärtan så plötsligt blev nästan outhärdlig, jag hängde inte med och tappade kontrollen helt. Men det var såklart värt det, för nu har vi ju världens finaste bebis *kärlek*

Lilla Snuttan - 3730g och 50 lång <3<3<3<3