Förlossning

 


Älsklingen skrev oxå en förlossningsberättelse. Kul att höra hur han upplevde det.

Jag tror han fick med sig/minns lite mer än mig....


Här är iaf hans story:

Ja jösses, man ska råka ut för mycket innan man trillar omkull. Av alla fnärda grejor som har hänt så måste detta ta priset som det bästa av det bästa. Givetvis så snackar jag inte om att ölpriserna har halverats eller att jag har fått tillbaka åttiotusen på skatten(vilket i-å-för-sig vore härligt) utan att jag har blivit farsa. Helt mysko men hur jävla underbart som helst.
Jag hade inte tänkt att skriva nånting om förlossningen eller så eftersom det inte skulle beröra någon annan än mig själv och mina närmaste och att inga ord egentligen kan beskriva allt som hände och alla känslor som irrade omkring inom mig men min kära C berättade att hon inte minns så mycket av själva förlossningen så vafan, jag kan väl skriva det lilla jag kommer ihåg av dagen till ära.

Vi hade bestämt oss för att åka ta emot den lilla på sjukhuset i Fredrikstad i Norge. Jag vet, jag vet, men jag har hört mycket bra om stället och bara det bästa är gott nog åt min familj, även om det låter konstigt att det skulle innefatta någonting norskt. Å andra sidan så är det förmodligen mindre norrmän i Norge än i Strömstad och så är det inte mer än rätt att vi får ta del av deras generositet som omväxling istället för det vanliga som innebär att vi servar dom.
Vi var på plats kl 9.00 på fredagsmorgonen och hittade rätt avdelning på en gång. Vi blev tilldelade ett litet rum och de satte på någon slags mätanordning som mätte barnets hjärtslag på C..s mage(tror det hette CTG). Efter typ en timmes mätningar så fick vi byta till rum 345 där det var meningen att självaste förlossningen skulle äga rum. Tiden gick och Läkare kom och gick, men alla var väldigt trevliga och hjälpsamma så tiden gick ganska fort i alla fall.
Klockan 1 så blev det skiftbyte och in kom nått som skulle föreställa en barnmorska. Stora ögon och rött spretigt hår och ett allmänt konstigt utseende och med en namnbricka som det stod Hilde på fick oss att bli lite reserverade till en början men hon visade sig vara väldigt trevlig. När vi satt och väntade på att något skulle hända så började hon att nynna på Dio..s "holy diver".
Någonstans på eftermiddagen så bestämde sig Hilde för att C skulle få dropp för att påskynda hela förloppet lite. Hon tyckte att C..s värkar var för svaga för att inleda förlossningen med och droppet skulle hjälpa värkarna att komma igång lite mer. Jag fick avleda C "lite grann" för att hon inte skulle se nålen och det tillhörande droppet som barnmorskan skulle sätta i hennes hand. Nålen var ganska stor för att vara en nål men det kunde jag ju inte berätta för henne så man fick lägga på sitt finaste leende och säga att det skulle gå finfint och att det var en ganska lite nål. Enligt C så var storleken på nålen som ett spjut ungefär så sanningen ligger någonstans däremellan. I samma veva så skulle de sätta nån slags mätutrustning på bebisens huvud(?) för att se exakt hur den mådde. Hur de lyckades med det förstår jag fortfarande inte men allt gick tydligen bra även om C såg lite rädd ut med en slang kopplad till handen och två kablar som satt fast på benet för att gå vidare in i det heligaste.
Klockan 3 så tyckte läkarna fortfarande att hennes värkar var lite svaga så de dubblade dosen som skulle hjälpa till och jag kan nog säga att den gjorde det den skulle, och mer därtill. 45 minuter senare så skulle C på toaletten och det var ju ett konststycke bara att hjälpa henne till och från toaletten. Hon kunde knappt gå och så skulle hon ha med ett stort droppstativ och en massa kablar och grejor som inte fick fastna i nånstans. Kan tilläggas att utrymmet man hade att rymmas på inte skulle ha tilltalat nån med klaustrofobi direkt.
Väl tillbaka så sa hon med en allvarlig min att -"Nu pressar det på!". Vi skyndade oss med att hjälpa henne upp i sängen utan att trassla in oss i alla slangar och kablar och jag minns att jag slängde ett öga på klockan och den var 5 i fyra.
Barnmorskan tryckte på larmet och började rota i sina fickor och vände sig om och började greja med nånting i sitt ansikte. Jag fattade först inte vad hon sysslade med men bara 5 sekunder senare så vände hon sig om och jag höll på att börja skratta när jag såg vad hon sysslade med. Hon satte på läppstift. Hon förklarade snabbt att det minsta de kunde göra var att i alla fall göra sig fina för barnet som var på väg. Haha, otroligt dumt men samtidigt ganska kul.
En annan barnmorska hade kommit in i mitt i sminkningen för att hjälpa till och de satte genast igång med att hjälpa den lilla till världen.
De följande minuterna kan inte göras rättvisa på något sätt i skrift och allt som hände gick så fort att jag ärligt talat inte helt minns när och hur allt hände men here it goes.
Jag koncentrerade mig på att hålla C i handen och att stryka henne över pannan och försöka hålla henne lugn medan barnmorskorna gjorde sin grej. Jag tror att jag skötte mig ganska bra till jag råkade slänga ett öga ner mot händelsens centrum och fick se ett halvt huvud sticka ut. Där kom känslorna fram. Rösten sprack och tårarna började välla fram. Jag stod där i vad som kändes 5-10 sekunder men kunde lika gärna ha varit en minut eller mer tills jag till slut tog mig i kragen och satte mitt fokus på C igen. Det tog en stund innan rösten fungerade igen men om C märkte mitt avbrott så sa hon i alla fall ingenting, hon kanske var upptagen med nånting annat.
Helt plötsligt så var ungen ute och jag har faktiskt ingen riktig aning om vem som gjorde vad just då för så fort som jag fick se en liten blodig varelse som till råga på allt skrek. Då gick tårkanalerna igång på full kraft. Jag såg knappt nånting och rösten hade tagit paus och att försöka fokusera på nånting rationellt gick helt enkelt inte. Jag har ingen aning om hur länge jag befann mig i detta glädjerus när jag hörde en av barnmorskorna säga till C att krysta en sista gång så att moderkakan kom ut samma väg som den lilla. Den blicken som C gav barnmorskan var inte helt vänlig, om man säger så. Hon hade helt enkelt ingen riktig lust att ladda om precis när hon hade trott att allt var över, och hur hon lyckades fattar jag inte, men hon gjorde det i alla fall.
Moderkakan var inte direkt helt mysig men jag hade faktiskt trott att den skulle se värre ut. Jag har fått mat som sett sämre ut än den här saken med de enda skillnaderna att den här är säkert nyttigare och billigare (Fast kanske lite svårare att göra i-å-för-sig).
Sen så fick vi hålla Den lilla saken och det var helt underbart. Fast hon var helt kladdig av alla möjliga och omöjliga kroppsvätskor(hon hade dessutom passat på att bajsa direkt hon kom ut) så brydde man sig inte ett skvatt om det, man var mest fascinerad av hur små fingrarna och tårna var. Och det lilla skrynkliga ansiktet som man redan då såg att hon hade C..s söta näsa. Medan som bästa stod och njöt av hur livet lekte så talade Hilde om för oss att födseln hade skett 2 minuter över fyra. Någonting inne i huvudet hajade till och räknade snabbt ut att födseln hade tagit 7 minuter. SJU MINUTER??? Jag frågade om det verkligen kunde stämma och den andra barnmorskan intygade till min förvåning att det stämde. Nog för at jag gillar saker som går snabbt men det här var ju fan löjligt. C tyckte ju å andra sidan att det tog alldeles för lång tid.
Vi fick lite tid på oss att bekanta oss med nykomlingen innan vi fick byta rum igen. Denna gång till rum 309 och där skulle vi få övernatta. Minstingen var ganska tyst och iakttog allt med största försiktighet.
Natten var extremt lugn och lillan sov hos C men varje pip från lillan fick oss att hoppa högt, givetvis helt i onödan men sånt kan man ju aldrig veta.
Dagen så hände det enda negativa på hela resan. Vi hade fått bestämma vad vi villa ha till frukost från en lista som bestod av kanske 50 olika alternativ med olika bröd, pålägg, dryck och allt vad det var. Vi fick nog allt utom vad vi hade kryssat i från listan men vi var väldigt nöjda med allt som hade hänt hittills så det var ingenting vi orkade klaga på precis.
Klockan 10 så var det dags för en läkarkontroll av den lilla prylen. Allt var helt i sin ordning och det enda som läkarna hade att tillägga var ett hon verkade extremt stark i både grepp, ben och nacke. Det måste hon ha fått från mig, så stor, stark och ståtlig som jag är. Hon vägde 3730 gram och var precis en halvmeter lång.
När det var dags för hemfärd så fick vi nästan montera på vinterdäcken igen. Det började hagla helt grymt mycket och det var ju extra roligt eftersom att det just idag var Norges national dag och alla skolungar skulle ut och marschera på gator och torg, och det i hagel och minusgrader. Det har sitt pris att vara nationalist.
Väl hemma så började jobbet som ska pågå i resten av mitt liv(förhoppningsvis) och hur det går får vi se framigenom men hittills(nu när jag skriver detta så ha det gått 5 veckor sen allt detta utspelade sig) så har det gått bra i alla fall.
Vad den lilla grejen heter? Tja, det är väl ingen hemlighet men jag tänker inte skriva det här och de som känner mig vet det redan så tyvärr, men skicka gärna pengar så kanske jag ändrar mig......



Äntligen




Nu är hon äntligen här. Våran älskade bebis. Men det tog lite tid. Bf + 13, och då hade vi fått tid för igångsättning..

Hade  värkar på torsdagen. Inte så mkt el onda, hade mkt förvärkar, så utgick ifrån att det var såna. Blev ondare under natten till fredag och vaknade hela tiden av att det gjorde ont. Gjorde oss iaf iordning på fredag morgon och åkte in till förlossningen. Hade då tid kl 9.00 för igångsättning. När vi kom dit blev det ctg, undersökning, urinprov + bt , och det konstaterades att jag hade egna värkar och öppen 3 cm. Bm sade även att dom skulle "ta vattnet" om det inte gick spontant. Sen blev vi flyttade till ett annat rum (förlossningsrummet), och då var det bara att vänta. Värkarna blev lite kraftigare, men ändå inte så farliga, och tiden gick ändå rätt så fort. Vi hade en bm som kom och tittade till oss ibland. Vi var även ute och gick lite (för att hämta saker i bilen).  Efter ett tag kom läkaren och skulle kolla och då var det dags för ctg o undersökning igen - öppen 5 cm.  Då tog bm vattnet oxå.  Sen var jag uppe o gick lite igen. Lite senare var det dags för undersökning igen och då (eftersom läkaren inte var helt nöjd med ctg), satte dom på *** (minns inte vad det hette), på bebis huvud, så att dom hade superkoll hela tiden. Oroande såklart, men ändå skönt att det gick att se hur hon mådde hela tiden. Sen var det upp o gå igen. Gick iofs inte så långt då - till toa o tillbax (ca 2m)...  Orkade inte gå så mkt längre. Värkarna blev kraftigare men inte tillräckligt, så det bestämdes att jag skulle få värkstimulerande dropp. Alltså NÅL I HANDEN!!! Jä****  vad ont det gjorde. Och det gjorde ont att den satt där oxå. Svårt att röra sig blev det  oxå, men när jag skulle på toa var det nära att jag gav upp. Värkarna blev ju starkare o starkare men på toa skulle jag :s
När jag kom tillbax från toan efter mkt om och men, så höjde dom droppet. Fick genast hysteriska värkar och PANIK. Jag glömde tom bort nålen i handen. Men kunde inte göra så mkt.( Fast i slangar o sladdar och halvt förlamad av smärta). Kände strax efter att det var dags att krysta. Väntade ut nästa värk och fick skynda mig i sängen före nästa värk kom. Då kom iaf krystvärkarna och PANIK igen.  Men inte heller här kunde jag göra så mkt och det var nog tur kanske... Det var ju kroppen som jobbade, så det var mest att försöka hänga med. Blev riktigt förbannad när bm sa att jag inte skulle krysta. WTF?? Det var ju lätt för henne att säga. Där tänkte jag måånga onda tankar om henne iaf. Det var nog tur att jag inte kunde prata just då  ;-)
Hon sade det ju för att jag inte skulle spricka, men på slutet ngnstans så tänkte jag iaf att jag ger f*n i om jag spricker - bara bebis kommer ut nuuuu. Men när hon gjorde det blev jag lite förvånad och förstod knappt var hon kom ifrån. Skum känsla av overklighet. Och naturligtvis lättnad och tacksamhet. Helt tills bm sade att moderkakan skulle ut. NEJ, vill inte.. Inte alls faktiskt. Kunde knappt koncentrera mig på bebis. Skräcken över att behöva krysta igen tog lixom över. Fast det gick oxå väldigt bra, behövde knappt ta i alls och det gjorde inte ont.

7 minuters krystvärkar och sprack gjorde jag inte heller, och att bm tog på sig läppstift mitt i allt, för att välkomna barnet, var faktiskt väldigt gulligt (kan jag erkänna nu efteråt). Så det var faktiskt en snabb och bra förlossning. Men det blev väldigt intensivt på slutet och det var väl därför jag fick panik antar jag. Att smärtan så plötsligt blev nästan outhärdlig, jag hängde inte med och tappade kontrollen helt. Men det var såklart värt det, för nu har vi ju världens finaste bebis *kärlek*

Lilla Snuttan - 3730g och 50 lång <3<3<3<3

RSS 2.0